ögonen, fast han satt orörlig på sin plats timme efter timme.
I dagningen steg solen upp över synkretsen och kastade ett matt, rött sken över de vita, vida ödemarkerna. Snart kunde man se bortåt en halv mil utåt slätten, men ingenting syntes söderut, dit Fogg och soldaterna givit sig av.
Klockan slog sju, och kaptenen våndades av ängslan. Skulle han sända de hemmavarande till de avtågades undsättning även med fara att förlora hela sin besättning? Han stod där ännu i valet och kvalet, då man hörde ljudet av skott. Alla rusade ut från kastellet. Där syntes en liten trupp i söder!
Den närmade sig alltmer. I spetsen gick Fileas Fogg, och Passepartout följde i hans spår. I tredje ledet gingo de ur indianernas våld befriade passagerarna, och sist kommo soldaterna med den behjärtade sergeanten främst.
Då tåget stannade, hade indianerna upptäckt Passepartout och gripit honom, just innan de togo till flykten. De förde alltså med sig både honom och de andra passagerarna. På givet tecken av Passepartout anföllo emellertid dessa samtidigt på första raststället sina vaktare för att befria sig ur deras våld. Passepartout hade redan med sina flinka knytnävar fällt tre rödskinn till marken, då några av de vilande indianerna väcktes och under högljudda rop rusade upp. Men strax därpå ljöd ett rop på några hundra meters avstånd, det var Fogg och de trettio frivilliga, som i rätta ögonblicket ryckte fram till undsättning. Blixtsnabbt voro alla indianerna på benen och på flykt utåt slätten, kvarlämnande sina fångar.
