— Vill ni det? Åh!…
— Jag är nämligen tvungen att bränna upp det!
— Min Henrietta?!
— Åtminstone överbyggnaden — vi har ingenting annat att elda med.
— Bränna upp mitt fartyg, som kostat tvåhundratusen kronor!
— Jag ger tvåhundrafemtiotusen! avbröt Fogg och tog fram en packe sedlar.
Dessa utövade en märkvärdig verkan på kapten Speedy. Man behöver ej ens vara amerikan för att erfara en viss rörelse vid åsynen av så mycket pengar. Kaptenen glömde sitt inrotade hat till passagerare, sin vrede över fångenskapen i hytten — han glömde allt. Henrietta var en tjugu år gammal låda. Affären var lysande.
— Får jag järnskrovet på köpet? frågade han i betydligt tamare ton.
— Skrov och maskin. Är vi överens?
— Kör! utbrast kaptenen.
Och han tog sedlarna, räknade dem och stack dem i fickan. Passepartout stod där blek som ett lärft, och Fix höll på att få ett slaganfall.
— Jag är skyldig er en förklaring, sade Fogg till kaptenen. På grund av ett högt vad måste jag vara i London den tjuguförsta december, och som ångbåten gick ifrån mig i New-York, så…
— Ja, era skäl bryr jag mig inte om, eftersom jag nu gjort en god affär. Men vet ni vad, kapten…?
— Fogg är mitt namn.
— Kapten Fogg, ja. Ni är en riktig yankeenatur. Jag har aldrig träffat någon styvare.
Vår engelsman böjde ej ens på huvudet vid dessa
