här i ert fädernesland? sporde änkan, och hennes röst darrade av rörelse.
— Ja, det var min mening — förhållandena har korsat mina planer. Jag ber emellertid att till er få överlämna vad jag har kvar.
— Ni själv då?
— Jag behöver ingenting.
— Det är sant. En sådan man som ni kan aldrig behöva frukta fattigdomen. Ni har vänner.
— Ingen enda.
— Era släktingar ska…
— Jag står ensam i världen.
— Då beklagar jag er. Det är tungt att stå ensam i världen och inte äga ett enda hjärta, som man kan anförtro sina bekymmer åt. Men det heter ju, att olyckan är lättare att bära, när man är två om den.
— Så säger man.
Fru Aoda reste sig och räckte honom sin hand.
— Vill ni ha mig till vän och släkting? Vill ni ta mig till hustru? sporde hon.
Fileas Fogg reste sig också. Hans läppar darrade, hans kinder fingo färg, hans ögon glänste. Ett ögonblick sänkte han sitt huvud och därpå svarade han:
— Jag har er kär, Aoda! Jag älskar dig av hela mitt hjärta, rättade han sig.
Deras ögon möttes. Hennes lyste av den ädlaste hängivenhet.
Fogg ringde, och Passepartout skyndade in. Då han såg dem stå där hand i hand, förstod han allt, och hans breda anlete strålade som solen i söderns länder.
— Det är kanske litet sent, sade herr Fogg, men
