— Dessutom, erinrade Sullivan, har man inte hört ett ord från honom eller om honom, fast han haft gott om telegrafstationer på resan.
— Visst har han förlorat! utropade Stuart. Kina kom i går från New-York till Liverpool — med någon annan postångare har han ej kunnat fara. Men han var ej med. På Sjöfartsunderrättelsernas passagerarlistor finns inte heller hans namn. Han har troligen inte ens hunnit till Amerika än.
— Ja, i morgon kan vi gå till Baring Brothers och lyfta vår vinst, menade Ralph.
Klockan visade 8,40.
— Fem minuter till! sade Stuart med hes röst.
Allas hjärtan klappade häftigt, men var och en sökte behärska sig, och de slogo sig ned vid spelborden.
— Jag skulle inte avstå min andel i vadet, om man bjöd mig nittioniotusen niohundranittionio kronor och nittionio öre, sade Stuart och försökte morska upp sig.
Visaren pekade på 8,42. Ingen hade mod att bryta tystnaden.
— 8 och 44! utropade Sullivan, och rösten darrade.
— En minut kvar! viskade Stuart.
Allas ögon följde sekundvisaren.
Vid den femtiofemte sekunden hördes utifrån hurrarop, tjut och oväsen. Vadhållarna reste sig.
När klockan felade tre sekunder i den utsatta tiden, öppnades dörren, och innan ännu visaren hunnit den sextionde sekunden, hördes Fileas Foggs lugna stämma:
— God afton, mina herrar!
En yrande folkhop hade trängt sig i hans spår.
