stannade han vid klubben, och Fogg stod, som vi berättat, på utsatt tid i salongen.
Han hade fullbordat sin rundresa.
Han hade vunnit en halv million.
Men hur hade en man som han, själva punktligheten, kunnit räkna miste på en hel dag och tro, att han kommit fram på lördagen den tjuguförsta, då det i själva verket var fredagen den tjugonde, så att resan blott krävt sjuttionio dagar.
Jo, han hade vunnit en dag på sin resa, därför att han rest österut. Hade han rest åt motsatt håll, skulle han förlorat en i stället.
Han färdades nämligen mot solen, och dagarna minskades följaktligen med 4 minuter för var längdgrad, som han passerade. Som graderna äro 360, vann han således 1,440 minuter, det vill säga jämt 24 timmar. Han såg med andra ord solen passera meridianen 80 gånger, under det hans kamrater hemma i London sågo den blott 79 gånger.
Det skulle också Passepartouts märkliga familjerova ha upplyst om, därest hon utvisat dagar lika så väl som timmar och minuter. Men det gjorde hon inte.
Fogg hade nu åter en vacker förmögenhet att förfoga över. Vad som återstod av reskassan delade han mellan den stackars detektiven, mot vilken han ej hyste något agg, och sin trogne Passepartout. Men som det bör vara ordning och punktlighet i allt, avdrog han på den senares konto betalningen för gaslågan, som brunnit 1,920 timmar på grund av Passepartouts slarv att icke släcka den, innan de reste.
På måndagen stod bröllopet. Passepartout uppträdde som brudens vittne vid vigseln. Vem stod
