— Var så god! sade han.
Passepartout fick något fuktigt i ögonvrån. Hans husbonde hade då också ett hjärta under den kalla ytan!
Två första-klass-biljetter till Paris köptes. Då de båda resenärerna skulle gå ut på perrongen, stodo de fem vadhållarna från »Framstegsklubben» vid deras sida.
— Farväl, mina herrar! sade Fogg. Jag ska låta påteckna mitt pass, så att ni kan kontrollera min resa!
— Åh, det är alldeles överflödigt! genmälde Ralph artigt. Vi litar fullkomligt på ert hedersord.
— Ja, det är enklast! svarade Fogg.
— Ni ska således vara tillbaka…
Om åttio dagar, lördagen den 21 december detta år klockan 8,45 eftermiddagen. Farväl till dess, mina herrar!
De resande togo plats i samma kupé, en vissling ljöd från lokomotivet, och tåget satte sig i gång.
Kvällen var mörk, och det föll ett fint duggregn. Herr Fogg kröp ihop i sitt hörn, slöt ögonen och sade inte ett ord. I andra hörnet satt Passepartout, som nästan trodde, att alltsamman var en dröm men i alla fall med verklig oro tryckte kappsäcken med sedlarna tätt intill sig.
Men tåget hade knappast varit i gång fem minuter, förrän han gav till ett förtvivlans rop.
— Vad står på? sporde Fogg.
— Ooo!
— Nå?
— I förskräckelsen — i brådskan — så glömde jag…
