intetgjord sysselsatte sina tankar med de vidriga vindarna, den starka sjögången, som hotade att göra maskinen otjänstbar, eller med någon annan av de olyckliga tilldragelser, som så ofta vålla att fartyg gå under eller nödgas söka hamn. Om Mongolia skulle drivas därhän, skulle Fogg förlora en dyrbar tid och hans planer stranda.
Fogg tänkte icke på något sådant — åtminstone lät han ej märka det. Han var alltid samme iskalle klubbledamot, vars lugn ingen motgång, ingen olyckshändelse kunde störa. Han gick lika oberörd av storm och sjögång som kronometrarna ombord. Sällan syntes han på däck. Han frågade synbarligen ej efter att se på detta minnesrika hav, som i mänsklighetens barndom varit skådeplatsen för så många stora och märkliga händelser. Han åt sina fyra mål om dagen utan att hans matsmältning bringades i oordning vare sig av ångbåtens slingring eller stampning.
Och dessemellan spelade han schack.
Vad beträffar Passepartout, hade han ingen aning om sjösjukans kval. Han hade en hytt i fören och åt med god matlust på reglementerade tider. Han började nästan tycka om att resa på detta sätt. Han bodde bra, åt bra, fick se märkvärdiga länder och folk, och dessutom hyste han den säkra övertygelsen, att äventyret skulle sluta i Bombay.
Dagen efter avfärden från Suez var det med ett visst nöje, som han på däck mötte den artige herre, som han träffat på kajen, då han landsteg i Egypten.
— Jag misstar mej bestämt inte, sade han och smålog förbindligt. Ni är den, som så välvilligt visade mej vägen i Suez?
