smycken, armband, ringar, spännen och ädelstenar. En guldstickad mantel slöt sig om hennes smidiga gestalt.
Tätt efter henne kom en livvakt, väpnad med dragna sablar och långa, i bältet instuckna pistoler med konstnärligt etsade kolvar. Denna livvakt forslade ett lik på en bärstol, liket av en åldring, som ännu efter döden bar en praktfull indisk furstedräkt: pärlbroderad turban, en mantel, invävd med silke och guld, en gördel av kaschmir, glittrande av diamanter, och de utsöktaste vapen, som pläga bäras av en indisk raja.
Bakom båren kom en flock spelmän, och tåget slöts av en skara svärmare, vilkas vilda skrän stundom överröstade själva musikens örondövande larm. Så småningom avlägsnade sig processionen.
Passepartout andades lättare.
TRETTONDE KAPITLET.
Fogg visar att han har hjärta.
Översten betraktade all denna ståt med en djupt vemodig blick och vände sig därpå till föraren.
— Ett frivilligt människooffer? sporde han.
— Ja, nickade föraren.
— Jag förstår inte, anmärkte Fogg.
