de ut på spaning runt om pagoden. Fakirernas skrän började dö bort. De hade förmodligen enligt sin vana rökt opium och voro nu bedövade. Möjligtvis skulle det lyckas att smyga sig förbi dem och komma fram till templet.
Föraren gick främst, och alla smögo ljudlöst fram genom, skogen. Sedan de i fem minuter krupit fram under grenarna, kommo de till brädden av en liten bäck, och de kunde nu se en hög av uppstaplad ved. Den upplystes medelst facklor av järn, som buro skålar, däri harts eller kåda brann. Det var bålet, uppfört av det dyrbara, välluktande röda sandelträdet och indränkt med rosenolja. Ovanpå detsamma vilade rajans balsamerade kropp, och hundra steg därifrån avtecknade sig pagoden, vars smärta minareter framträdde i dunklet ovan trädtopparna.
— Kom! viskade föraren.
Och med yttersta försiktighet gled han framför de andra genom det höga gräset. Det var nu alldeles tyst, och man hörde endast vindens sus i trädens kronor.
Vid en öppen, av facklor belyst plats hejdade föraren sina steg. Marken var övertäckt av människor, som opiumruset sänkt i tung sömn. Det var som om man stått vid ett slagfält; män, kvinnor och barn lågo huller om buller.
Mellan trädens massor skymtade dunkelt i bakgrunden templets väldiga former, men till förarens missräkning vakade rajans livvakt och vankade av och an vid ingången med dragna sablar och rykande facklor. Troligen höllo präster vakt i det inre av pagoden.
Föraren vågade ej framtränga längre; han insåg, att de ej kunde med våld bana sig väg till pago-
