Alla fyra kände en djup missräkning. Hur skulle de nu kunna rädda den arma kvinnan, då det ej gavs någon möjlighet att tränga in till henne? Översten bet sig i naglarna. Passepartout skar tänder, och föraren hade all möjlig möda att hålla honom tillbaka. Endast Fogg stod lika lugn som alltid.
— Vi har intet annat att göra än att fortsätta resan, sade översten med låg röst.
— Det är vår enda utväg, sade föraren.
— Vänta, bad Fogg.
— Vänta? Ännu längre? genmälde översten. Snart är det dager.
— Är jag i Allahabad i morgon middag, är det tids nog; en utsikt kan erbjuda sig i sista stund.
Översten skakade på huvudet. Varpå väntade denne kallblodige engelsman? Ämmade han i själva det avgörande ögonblicket rusa fram och rycka den unga änkan från hennes bödlar? Men det skulle ju vara fullkomligt vanvett! Denne man tänkte annars så lugnt och klart!
Emellertid gick översten in på att vänta, och föraren visade dem alla vägen till främre delen av den öppna platsen. Där kunde de bakom en grupp höga träd hålla ögonen på den sovande folkhopen och avbida skådespelets vidare utveckling.
Passepartout hade klängt upp på de nedersta grenarna av ett träd. Som en blixt for en idé genom hans hjärna. Till en början avvisade han denna tanke såsom höjden av dårskap. Men den återkom beständigt, och ju mera han ruvade på den, dess mera lockade den honom.
— Varför inte? tänkte han. Det är åtminstone en utväg, och vi har just inte så många att välja
