på. Och när man har att göra med sådana dummerjönsar som de här skränfockarna, bör det kunna gå…
Emellertid yttrade han icke ett ord till någon av de andra utan gled smidig som en ål nedför trädets grenar, som berörde marken, och försvann i snåren.
Timmarna skredo långsamt hän, och snart bebådades dagens ankomst av ljusa strimmor i öster, ehuru mörkret ännu rådde i skogen.
Med ens blev det liv i den domnade massan. Här och där reste sig människor. Tam-tam-slagen skrällde, sångerna och tjuten togo åter sin början.
Stunden var inne — den olyckliga skulle föras till döden. Tempelportarna öppnades, och ett starkt ljussken strömmade ut. Fogg och översten kunde nu i den skarpare belysningen se den dödsdömda, som leddes ut av två präster. Det såg ut, som om den arma kvinnan med en sista ansträngning av själv- bevarelsedrift sökte skaka av sig sömnmedlets bojor och slita sig lös från bödlarna. Överstens hjärta var nära att sprängas av harm, och när han krampaktigt grep Foggs hand, kände han, hur denne höll sin kniv dragen.
Hopen satte sig i rörelse. Den unga kvinnan hade återfallit i vanmakt i följd av röken från hampan och sorlet omkring henne. Hon bars mitt igenom fakirernas skara, som beledsagade henne under ett ohyggligt mässande.
Fogg, översten och föraren slöto sig till tågets sista led och smögo långsamt fram. Ett par minuter senare stodo de vid randen av bäcken, knappa femtio steg från bålet, där rajans kropp låg. I halv-
