på, att han, Passepartout, den gamle lindansaren, akrobaten, cirkusgycklaren och sprutförmannen, också en gång i livet spelat en balsamerad raja samt en ung, vacker kvinnas make. Sådana roller bjudas inte var dag ens i Paris!
Den så lyckligt räddade kvinnan hade ingen aning om vad som hänt. Insvept i resfiltar låg hon fortfarande medvetslös i en av korgarna. Översten, som kände till verkningarna av de indiska sömnmedlen, hyste inga farhågor för hennes liv men så mycket mera för hennes framtid. Han sade rent ut till Fogg, att om hon kvarstannade i Indien, skulle hon ofelbart förr eller senare falla i sina fienders händer. Han mindes ett alldeles likartat fall, som nyligen inträffat, och helt visst skulle fru Aoda ej vara i säkerhet förrän hon hunnit utom Indiens gränser.
Fogg tackade för upplysningarna och svarade, att han skulle tänka på saken.
Vid tio-tiden kom Allahabad i sikte. Här tog den avbrutna järnvägsförbindelsen åter vid, och på mindre än ett dygn skulle tåget föra de resande till Kalkutta. Alltså borde Fogg i tid hinna fram och kunna avgå därifrån med ångbåt till Hongkong klockan tolv på middagen dagen därpå.
Fru Aoda inkvarterades i ett rum på stationshuset, och Passepartout fick i uppdrag att anskaffa åtskilliga klädespersedlar, som hon kunde behöva, såsom schalar, pälsverk, klänningar o. s. v. Hans husbonde gav honom obegränsad fullmakt att köpa vad som ansågs behövligt. Hos en gammal judisk klädmäklare lyckades han finna en klänning av skotskt tyg, en vid kappa och en präktig päls av utterskinn. Och så återvände han förtjust till bangården.
