att den nästa måtte företagas under mindre farliga omständigheter.
Fogg tackade med en lätt böjning på huvudet, men den fagra Aoda hade tårarna i ögonen och försäkrade, att hon aldrig skulle glömma vad han gjort för henne. Passepartout kände sig stolt, när översten gav honom en hjärtlig handtryckning, och för att dölja sin rörelse ställde han sig att se på de tarvliga hyddor av ler och tegel, som åt »Indiens Aten» förläna en prägel av ödslighet och tarvlighet.
Tåget fortsatte sin färd genom Gangesdalen. Genom kupéns fönster hade Passepartout under den klara eftermiddagen en växlande utsikt över landskapet, dess skogomkransade berg, dess vete-, majs- och kornfält, dess floder och träsk med grönaktiga alligatorer, dess lövrika skogar och små täcka byar. I den heliga floden plumsade otympliga elefanter och zebuoxar med stora fettpucklar, och skaror av hinduer tvådde sig andäktigt vid dess stränder, ehuru väderleken var kylig och årstiden framskriden. Allt emellanåt gled en ångbåt över de heliga böljorna, och dess vissla skrämde upp måsarna, sköldpaddorna, som krälade i flodens dy, och de långbenta vadarfåglar, som klevo längs stranden.
Med blixtens hastighet for detta panorama förbi, och natten sänkte sig över jorden. Man kunde ej längre urskilja landskapet — man hörde blott emellanåt rytandet av tigrar, björnar och vargar, som togo till flykten för lokomotivets frustande och dess röda, jättestora lyktor, som sågo ut som de brinnande ögonen hos sagornas vidunder.
Passepartout somnade slutligen, även han, och vaknade först, när tåget klockan sju på morgonen stannade i Kalkutta. Som ångbåten icke avgick förrän