8
datecknare har yttrat, att ”de som så mycket orda om de skattebördor, med hvilka Gustaf Adolf belastat Svenska jorden, borde åtminstone veta, att hvad som under honom skedde med lag, oftast före honom skett med olag, och att godtycket, som förut nästan var regel, nu visar sig som undantag.”[1] Men de, som så tala, borde ock veta, att Gustaf Adolf visst icke fästade sina drygaste pålagor vid jorden, utan tvertom äfven i det hänseendet omvände förhållandet, så att hvad som före honom varit regel, under honom blef undantag.
Men på olika sätt sökte Gustaf Adolf under början af sin regering och under dess fortgång att uppnå sitt mål. Denna olikhet svarar mot den nu för tiden så allmänt omtalade och dock så oklart uppfattade, den oftast olika bestämda och dock lika menade skillnaden mellan direct och indirect beskattning[2]. Den
- ↑ Erik Gustaf Geijer, a. st. sid. 44.
- ↑ Om denna indelning yttrar sig J. G. Hoffman, Die Lehre von den Steuern, Berlin 1840, sid. 69, träffande; ”Diese Eintheilung ist in Jedermanns Munde, auch verhinden die Meisten wohl ungefähr dieselben Begriffe damit; wenn es aber darauf ankommt, diese Begriffe mit Worten zu bezeichnen, so zeigt sich eine grosse Verschiedenheit der Angaben, und mehrentheils ein Mangel an Klarheit und Vollständigkeit.” Detta förhållande torde af indelningens historia förklaras, och vi vilje derföre yttra några ord derom. — Man har velat finna att denna indelning af beskattningen hos de gamla folken varit känd och iakttagen. (Se t. ex. Brockhaus’ Conversations-Lexicon, 4:de upplag. 1817, artikeln: Abgaben). Det är sant så till vida, som flere af de beskattningssätt, hvilka man nu
Konung som Ständer inskärpes.” Geijer, Sv. Folk. Hist. III. del. sid. 47. Men de åsigter, som i riksdagsbesluten yttras, hade nog sin upprinnelse från Konungen. Att han ej, då nöden fordrade hjelpskatter, borde skona de höga, hade Johan Skytte redan i ungdomen hos honom inplantat; se Joh. Skytte, Een kort underwijsning uthi hwad konster och dygder en Furstlig person skall sig öfwa och bruka, o. s. v. Stockholm 1770, (2:dra uppl.), sid. 28; och Hallenberg, Sv. Rikes Hist. und. Gust. Ad. I. del. sid. 14.
