Sida:Juel Om Mantalspenningarne del 1.djvu/15

Den här sidan har korrekturlästs
13

borgs lösen, som var den mest omfattande och utbildade af dessa skatter, torde lemna bästa beviset på dessa förhållanden[1]. Andra Staters exempel, kanske företrädesvis Hollands,[2] gåfvo Gustaf Adolf utsigt att genom det så kallade indirecta beskattningssättet, förut hos oss nästan okändt,[3] kunna kringgå dessa hinder[4]. Införandet, 1622, af Lilla

    till detta Riksdagsbeslut torde icke finnas i behåll; det är äfven tryckt af A. A. Stiernman, Alla Riksdagars och Mötens Beslut m. m. Stockholm 1728—1733; I. del. sid. 751—757, men med flera tryckfel). I Riksdagsbeslutet den 2 April 1625 (tr. samma år) heter det: ”Hwarföre hafwe wi.... befunnet, at the Hielper och owisse Skatter som nu Landet påliggie, icke mycket wille förslå, fast the än skole påökas, efter ty the förnämbste Ständer och Rijkeste i Landet medh sine Hion, Landbönder och Folck äre ther frije före, sompt genom vndfångne privilegier, sompt aff sedhwane” m. m. (Se Stiernman, a. st. sid. 783).

  1. Se Hallenberg, a. st. II. del. sid. 667, f. IV. del. sid. 621, 622, 806—808.
  2. Se A. H. L. Heeren, Handbok uti Europeiska Stats-Systemets och dess Coloniers Historia, öfversatt af Jon. U. Ekmarck; Strengnäs 1819; sid. 122. I afseende på Städernas nytta af en stående krigshär åberopar Gustaf Adolf uttryckligen Hollands exempel; se det här längre fram nämnda Gustaf Adolfs tal d. 10 Mars 1625, och Hallenberg, a. st. V. del. sid. 347.
  3. .... ”eademque nova vectigalium genera, svadente Rege in patriam introducta”.... E. M. Fant, De Onerib. Publicis, sid. 17.
  4. ”Och förthenskull hafwer H. K. M. oss allernådigst föreslaghet ett annat medhel, at effter som i andre wälbestälte Regementen sådhane pålaghor” (directa skatter) ”äre ogillade wordne, och i then stadhen vpfunnet, at en Tull och Accijs gifwas måtte aff alle ätelighe, slijtelighe och förnötelighe Wahrur, som föres til Tårgz och Marknat, hwilken såsom then ingen kunde wara beswärligh, i thet sielfwe Wahrun eller godzet gifwer Tullen och Accijssen, och deles i så måtto ibland månge, så at litet eller intet kommer på hwar, och skulle nepligen merckias, at något beswär ther vppå hunge,” o. s. v. Riksdagsbeslutet d. 7 Maj 1622., 3:dje