18
jemnt af småagtiga klagomål, som visade vänskapens opålitlighet[1]. Med Dannemark måste nästan oafbrutet underhandlas, utan att förtroendet deraf stärktes; tvertom befarades fredsbrott flere gånger, och de uteblefvo kanske endast till följd af Gustaf Adolfs snabba och starka rustningar[2]. Stilleståndet med Polen var ganska osäkert och tillika, då det för hvarje gång blott på ett år ingicks, af allt för kort varaktighet, för att medgifva någon minskning i den mot detta rike använda krigsstyrkan och dess utrustning. Tvertom fordrades det en hotande ställning för att gifva eftertryck åt de fortsatta, men lama fredsunderhandlingarne[3]. Derföre, då detta stillestånd med Mars månad 1625 gick till ända, och Gustaf Adolf önskade genom ett kraftigt anfall tillkämpa sig en snar fred, kan man ej undra, ej heller tadla honom, att han saknade medel härtill, ehuru betydliga tillfälliga skatter dessa år för krigets fortsättande blifvit beviljade och utgått. Men också för freden saknade han tillgångar; med dess inträdande skulle de beviljade skatterna till större delen upphöra. Af sin strids färdiga ställning hade han dock rönt för mycken framgång för att vilja öfvergifva den;[4] om den hade tömt hans skattkammare, hade den också lärt honom, att det endast var genom en talrik, stående krigsmagt, som han kunde hoppas bibehålla freden säker, sedan han en gång vunnit den.
- ↑ Hallenberg, a. st. sid. 68-75; Geijer, a. st. III. del. sid. 67.
- ↑ Hallenberg, a. st. sid. 265-324.
- ↑ Hallenberg, a. st. sid. 45, 48, 103—130, 243—262, 359, 360; Geijer, a. st. sid. 128.
- ↑ ”Visst är, att Gustaf Adolfs drift och verksamhet att visa det han äfven var färdig med magt, om skäl och vänliga öfverläggningar ingenting kunde uträtta, verkade den utgång han åstundade, och bragte till en foglighet å Danska sidan, som i början icke var ärnad.” Hallenberg, a. st. sid. 307. Samma förhållande egde så till vida ram i afseende på Polen, att stilleståndet blef obrutet.
