andra Ständerna ville ej lemna sitt samtycke till Konungens förslag. Det vill synas såsom det egentligen varit en ny skattebörda man önskade undslippa. Man vågade dock ej att rent ut förneka behofvet deraf. Det hade varit, att alltför mycket visa misstro till Gustaf Adolfs så ofta yttrade önskan, att ej onödigtvis betunga sina undersåter, och till hans sorgfälliga vård, att alla medel blefvo på bästa sätt använda till rikets nytta. Man vände sig mot den föreslagna pålagans beskaffenhet och framställde deremot betänkligheter, så vidt vi vete, i tvenne hänseenden; och dessa betänkligheter voro visserligen icke utan grund. Den ena synes hafva rört den ofvannämnda svårigheten, hvaremot detta beskattningsförsök strandade, nämligen förmalningens dåvarande allmänna beskaffenhet af enskildt hushållsbestyr[1]. På denna svårighet synes dock Gustaf Adolf icke hafva lagt särdeles vigt. Utan fråga begick han deruti ett misstag; men vi hafve nyss visat, att samma misstag blifvit begânget i långt sednare tider, sedan beskattningslärans satser blifvit i så betydlig mån mera och klarare utvecklade. Den andra betänkligheten hade afseende på det förhållande, i hvilket den nya skatten skulle komma att fördela sig. Man påstod att den skulle falla den fattige och utarme alldeles odräglig. De skäl man anförde, eller åtminstone tänkte sig för detta påstående äro väl ej till vår kunskap bevarade; men på denna tid, då beskattningsläran var så outbildad, och långt förr än man fördjupat sig i de klyftiga undersökningarne om skatternas öfverskjutande från den betalande på an-
- ↑ ”Och efter om Väder- och Bäckeqvarnar något betänkande är infallet” m. m. Riksdagsbeslutet den 2 April 1625.
parta et acquisita.” Didacus Saavedra Faxardo, Idea Principis Christiano-Politici, centum Symbolis expressa; Brüssel 1649; Symb. LXVII. Härom mera framdeles.
