redan visat, från hvarandra ganska afvikande. Utan fråga vexlade också dessa priser efter olika orters, årsvexter och årstider ganska mycket och långt mera än i våra dagar, då ökade capitaler, lättare communicationer och lifligare rörelse bidraga att jemna förhållandena. Men äfven nu skulle en dylik bestämd penningtull på spanmålsförmalning efter olika orter och tider komma att utgöra en ganska olika del af spånmålstunnans värde[1]. Naturligtvis måtte det ännu mera varit fallet vid ifrågavarande tidpunkt, och en beräkning deröfver måste blifva svår och osäker. Den har dock blifvit försökt, och man har velat finna, att tullen på rågen skulle hafva utgjort en niondedel af dess värde[2]. Detta förhållande torde vara nog drygt. Det pris, hvartill det denna tid vanligtvis efterläts allmogen att lösa den spanmål, som ingick uti dess kronoutskylder, och hvilket pris äfven sedermera blifvit kronovärdiet, var 9 mark för tunnan.[3] Detta var naturligtvis något lägre än det allmänt gängse, då lösningsrätt efter detta pris ansågs såsom en fördel. Men denna spanmål kallas ofta ”råg och korn,” och bestod af båda dessa sädesslag, dock ej sammanblandade, kanske ock i några landsorter dertill af hafra, men troligtvis ingenstädes enbart af råg[4].
- ↑ Enligt markegång gällde t. ex, Hvetet i Stockholms Län 1837: 9: 32 B:co och 1841: 17; Rågen gällde 1839 på Gottland 7 R:dr B:co och i St. Kopparbergs Län 10: 16, Kornet 1838 i Westerbotten 9: 40, och 1841 på Gottland 5: 8 B:co.
- ↑ Hallenberg, Gust. Ad. Hist. V. del. sid. 352; Geijer, a. st. III. del. sid. 50.
- ↑ Se ofvannämnde Kongl. Försäkring för allmogen i Westergötland och Småland, d. 1 April 1625, Riks-Registratur., fol. 149; Biafsked den 26 Juni 1621, Stiernman, a. st. I. del. sid. 751; v. Bonsdorff, a. st. II. del. sid, 470, 471; Anonym, Beskrifning om Svenska Hemman och Lägenheter m. m. Westerås 1839, sid. 29.
- ↑ Dock måste vi tillstå vår ovisshet i denna fråga. Vi hafve ej deråt kunnat egna nog uppmärksamhet, för att ens utröna, huruvida det var bestämdt, hvilka
