De som vetenskapligt bearbetat Beskattningsläran hafva, särdeles i sednare tider, för en af sina första och vigtigaste uppgifter ansett bestämmandet af den yttersta grund, efter hvilken skattebidragens fördelning mellan samhällsmedlemmarne borde ske; men i fastställandet af denna grund hafva de från hvarannan mer och mindre afvikit. De åter, som utöfvat beskattningsmagten, hafva visat större öfverensstämmelse; och med få undantag, torde förmögenheten[1] utgjort den måttstock, efter hvilken de önskat bestämma skattskyldigheten.[2] Men ty värr! hafva de äfven mången gång visat en annan öfverensstämmelse, nemligen deruti, att de åsidosatt allt afseende å rättvis fördelning och endast haft möjligheten att uppbringa de erfordelig beloppen till rättesnöre och syftemål. Så handlade icke vår Store Gustaf Adolf. Äfven i detta hänseende har han visat sig stor. Han bemödade sig alltid att lämpa skattskyldigheten efter förmågan och han genomförde denna grundsatts, så långt nöd, samhällsskick och bristfälligt uppbördssätt tilläto.[3] En frejdad häf-
- ↑ Med förmögenhet förstå vi här så väl förråd af egodelar, som egande af inkomst, emedan ett strängt åtskiljande af dessa begrepp öfver hufvud endast inom vetenskapen gjort sig gällande. Jfr Lars Georg Rabenius, Lärobok i National-Ekonomien; Upsala 1829; sid. 371. M. v. Prittwitz, Theorie der Steuern und Zölle; Stuttgard och Tübingen 1842; sid. 178, 179.
- ↑ ”So viel ist gewiss, dass mehr oder weniger wohl so ziemlich bei allen bisherigen Besteurungsweisen dieser Grundsatz ins Auge gefasst worden ist, weil es am einfachsten schien, dass der Reichste am meisten an Steuern entrichte.” M. v. Prittwitz, a. st. sid. 98. Jfr. Karl Heinrich Rau, Lehrbuch der Politischen Oekonomie, II. Band, Grundsätze der Finanzwissenschaft, 2:te Ausg. Heidelberg 1843; §. 253, b).
- ↑ ”I deras (skatternas) fördelning sökte han (Gustaf Adolf), så mycket möjligt, närma sig grundsatsen af likhet för alla stånd, efter förmåga, hvilken regel ofta så väl af
