40
bördigare orterne det allmännaste sädesslaget varit korn, samt dernäst råg, men att i de magrare mest nyttjats hafra och blandkorn, något korn och litet råg[1]. Denna olikhet måste äfven medföra betydlig olikhet i den nya skattens belopp. — Med betraktande af allt detta torde man, utan fara att begå något särdeles misstag, kunna uppskatta den årliga spanmålsförtäringen af ett gift par bland de bättre lottade landsorternes förmögnare allmoge till 14 T:a hvete, 3 T:r råg, 4 T:r korn. Skatten härför blefve en Svensk daler och sju öre. Detta gör, om man efter silfvervärdet antager dalern till 6 mark, i nuvarande banco-mynt 1 R:dr 47 sk. 10 r:st.; men om man efter den tidens varuvärden antager ett öre svara mot 434 sk. banco, blir det nära dubbelt eller 3 R:dr 41 sk. 3 r:st. b:co. Ett fattigt par åter, från en fattig landsort, skulle för en ungefärligen antagen förtäring af
- ↑ I det egentliga Calmare Läns längder förekommer endast råg och korn, ungefär i förhållande som 5 till 8 eller 9; i Ölands längder förekommer äfven litet hvete. Westerdalarnes upptaga endast blandkorn och hafrebland, hvarföre erlades 2 öre Tunnan, således fans deri icke råg. Westerbergslagens nämna ej spanmålsslagen, men af afgifternas belopp synes att de voro råg och korn, som 1 till 3 eller 4; besynnerligt nog förekommer icke hafra. Enligt Peder Nilssons bref d. 6 Juli 1625 till KammarRådet växte i egentliga Dalarne icke synnerligen säd, utan mest svagt korn, hafra och svarta ärter, och när folket malde, malde de både säd, agnar och bark. I Kopparbergslagen maldes mest intet annat än blandkorn (= korn och hafra), enligt Peder Månssons bref den 3 Aug. 1625. Ståthållaren i Wermland, Boo Ribbing säger i bref den 21 Jan. 1626, att ringa ren säd bland allmogen brukades, utan blandkorn och hafra. Dessa bref finnas i Kam.-Coll:ii Archiv bland ankomne skrifvelser 1625, 1626.
I Jerna Socken är det 2013 T:r. Medlet af hushållens spanmålsförtäring i Grenges (Grangärdes) Socken är 278 T:r råg och 92132 T:r korn och malt; men dervid anmärkes att detta ej var hela spanmålsförtäringen, emedan man der ”i Bergslagen köpte malen säd af Landsbönderne.”
