Kanske ännu mera, än genom handqvarnarnes tillåtande, ehuru mera oförutsedt, förbereddes utbildandet af en koppskatt genom ett annat stadgande i Riksdagsbeslutet. ”Om thenne Tulls Vthfordring eller Inkräfwiande,” heter det, ”äre wij så föreente, att then beqwembligst kan förpacthes, anten Mölnaren eller Qwarnäghanden, om han wil så godh skääl gifwa som annan Man, och rättwijst är”[1]. Förpaktningen af skatternas uppbörd i Sverige var denna tid drifven till en höjd, som visserligen endast, men vi skulle också tro tillräckligt, af Statens nöd kunde försvaras[2]. Det var derföre ganska naturligt, att med den nya skatten skulle så förfaras; och det var tillika en handling af billighet och rättvisa, att mjölnaren eller qvarnegaren, hvilka oftast voro samme person, dervid lemnades företräde. Men då vid de fleste qvarnarne endast egarnes, stundom ock dertill några grannars mäld förmaldes, var för förpaktningssummans bestämning antalet af personer säkraste måttstocken, och koppskatten var snart färdig. Att vidare utveckla huru detta tillgick, tillhör en annan del af vår afhandling.
Men såsom förberedelse härför, och då 1625 års qvarntull och de mått och steg, som för dess införande vidtogos, haft ett icke oväsendtligt inflytande på qvarnväsendets och förmalningsnäringens tillstånd och utbildning, men någon nöjaktig framställning derom saknas, torde här vara lämpligt, att om denna näringsgren införa ett och annat, som står
- ↑ ”Auch würde man bald dahin kommen, die Mühlen auf ein Fixum zu setzen, oder die Mahlsteuer an den Müller selbst zu verpachten”... v. Jakob, a. st. §. 1240.
- ↑ Jfr v. Jakobs undersökning om uppbördens förpaktande a. st. §. 1284—1286. Denna författare anser detta icke helt och hållet förkastligt. Annorlunda dömer Rau, a. st. §. 298. Jfr ock v. Malchus, a. st. I. del. sid. 382.
beqwemmelig forestaa”; se J. L. A. Kolderup-Rosenvinge, Samling af gamle danske Love, Köpenhamn 1821 etc., IV. del. sid. 463.
