uppbyggde små fotviskor och födde sig med förmalning; men dessa qvarnar blefvo dock inga odalqvarnar, ehuru de sköttes såsom ett näringsfång[1]. Mot dylika småqvarnar var det som lagstiftningen isynnerhet riktade sin förföljelse till förmån för odalqvarnarne; men då de förra på de fleste orter ej voro de sednare till förfång, blefvo de beståndande. Förhållandena voro således ganska obestämda, och oreda, samt motsägelse mellan lagstiftning och verklighet rådde. Men 1625 års riksdagsbeslut utgör en vändningspunkt. ”Och effter om Wäder- och BäckeQwarner något betänckiande är infallit, så är thet gått funnet, at K. May. deputerade sine Commissarier i Landzänderne, hvilke medh Häredzhöffdingen och Nämbden i hwario Häredh och Sochn ransakade Landzens och Vndersåternes lägenheet, och hwadh skääl Qwarnen hafwer at stå eller rijfwas: Och serdeles at ther som OdelQwarner finnes så när wedh handen, at Sochne eller Häredzmän kunne medh godh beqwemlig heet komma thijt, och få sin tårfftighe Sädh malen, at Wäder och BäckeQwarner the som OdelQwarner ligge til meens, effter Häredz Doom vthrifwas och affskaffas: Men hwar anten icke någre OdelQwarner äro när til handz och i beqwemligheet låghe, eller och så ond wägh, at man icke vthan stoort beswär kan komma thijt, eller Stadhen och Landet kräfwer mehre Sädh malen, än OdelQwarner kunne affmale, eller och at Odelqwarner icke altijdh gå, Tå skal Wädher och Bäckeqwarner blifwa widh macht.” Genom de ransakningar, som i anledning af detta beslut höllos, bestämdes nogare, hvilka qvarnar fingo mala för tull (hvaribland naturligtvis alla odalqvarnar voro), och isynnerhet sedan genom 1638 års riksdagsbeslut undersökningar vid Härsds-Rätt för
- ↑ Tillvaron af Sqvaltor, som brukades till tulltägt af grannar och främmande synes ännu förutsättas i Riksens Ständers Bevillning den 18 Sept. 1723, §. 4; tr. hos Stiernman, a. st. III. del, sid. 2471.
