Sida:Juel Om Mantalspenningarne del 2.djvu/22

52

1625 års qvarntull, som äfven kallas ”Kongs-tollen,” ”Penninge-Tollen,” bör icke förblandas med de andra afgifter, som ofta med ordet qvarntull betecknas. Lättast är den skiljd från den så kallade Tullkappen, eller den betalning som till qvarnegaren för säds förmalning erlades. Den bestod i en viss del af den säd, som skulle förmalas, men dess storlek var olika i olika landsorter och berodde mera på sed och på qvarnegarens godtycke än på lag^[1]. Alla afgifter af qvarnar till Kronan, antingen de utgått till följe af eganderätt eller till följe af beskattningsrätt, hafva stundom blifvit kallade qvarntull. Kronans egne qvarnar voro, likasom Kronads jord, antingen utarrenderade, eller under eget bruk genom Fogdarne, eller mot stadgad ränta, upplåtne åt åbo,

skattlagd, Vthan giffwit Cronan för Pänninge-Quarn Tullen 16 daler maler allenast sin egen sädh till sitt huusbehoof wardt nu lagd för Spanmål 2 Tunnor.” Westmanlands Handlingarne 1629, N:o 12 (Kammar-Coll. Arch.).

↑ En laglig bestämmelse härom finnes visserligen redan i Erik af Pommerns Stadga 1416 §. 11, se Hadorph, Gambla Stadgar, sid. 43; men man vet hvad en stor del af den tidens stadgar betydde. I Axel Oxenstjernas Betänkande (1652) eller ”Sätt och medel huruledes Qwarnetullen beqvämligest synes stå att anställa, införa och vpbära,” §. 5, säges Mjölnaren vara van erhålla 116 af hvarje tunna. 1686 begärde Ridderskapet och Adeln sakens bestämmande genom en förordning, se 17:de punct. af Kongl. Resol. på Ridd. och Ad. besvär d. 25 Oct. 1686, Stiernman, a. st. III. del. sid. 1965. Denna begäran förnyades sedermera flere gånger af Allmogen (1724, 1739, 1743) och Borgerskapet (1748); se Stiernman, a. st. sid. 2457; R. G. Modée, Utdrag utur Publique Handlingar m. m., Stockholm 1742—1829, 1 del, sid. 374, II. del. 1405, III. del. 2076, IV. del. 2584. Jfr v. Bonsdorff, a. st. sid. 288; Försök till en ny Svensk Statistisk Journal, 2:dra häft. sid. 16. Hos Johan Gustaf Branting, Handbok innehållande uppgift af de fläste från äldre tider intill och med 1823 utkomne Svenska Författningar, m. m. Örebro 1831, finnes under art. Qvarnar uppgift på många författningar rörande Tullkappen.

[1] En laglig bestämmelse härom finnes visserligen redan i Erik af Pommerns Stadga 1416 §. 11, se Hadorph, Gambla Stadgar, sid. 43; men man vet hvad en stor del af den tidens stadgar betydde. I Axel Oxenstjernas Betänkande (1652) eller ”Sätt och medel huruledes Qwarnetullen beqvämligest synes stå att anställa, införa och vpbära,” §. 5, säges Mjölnaren vara van erhålla 116 af hvarje tunna. 1686 begärde Ridderskapet och Adeln sakens bestämmande genom en förordning, se 17:de punct. af Kongl. Resol. på Ridd. och Ad. besvär d. 25 Oct. 1686, Stiernman, a. st. III. del. sid. 1965. Denna begäran förnyades sedermera flere gånger af Allmogen (1724, 1739, 1743) och Borgerskapet (1748); se Stiernman, a. st. sid. 2457; R. G. Modée, Utdrag utur Publique Handlingar m. m., Stockholm 1742—1829, 1 del, sid. 374, II. del. 1405, III. del. 2076, IV. del. 2584. Jfr v. Bonsdorff, a. st. sid. 288; Försök till en ny Svensk Statistisk Journal, 2:dra häft. sid. 16. Hos Johan Gustaf Branting, Handbok innehållande uppgift af de fläste från äldre tider intill och med 1823 utkomne Svenska Författningar, m. m. Örebro 1831, finnes under art. Qvarnar uppgift på många författningar rörande Tullkappen.

[1]