till 9 mark, men för det sistnämnda endast till 6. Vi äre derföre böjde att antaga Hvetets allmännaste pris till 12 à 15 mark och Hafrans till 4 à 6, samt tullen å det förra sädesslaget alltså från en åttondedel till en tiondedel, och å det sednare från en sextondedel till en tjugufjerdedel af tunnans värde. Men vi tillägge att vi anse hela den här framställda beräkningen för mindre tillförlitlig.
Ännu större svårigheter torde möta vid undersökningen om det belopp, hvartill denna beskattning, så väl i allmänhet, som för hvarje person isynnerhet, skulle kommit att stiga, om den i sitt tilltänkta skick kunnat genomföras. Naturligtvis är det hufvudsakligen spanmålsförbrukningen, som en dylik undersökning måste omfatta. För att åtminstone till en del lösa uppgiften torde det vara bäst, att söka utröna huru mycket spanmål ett gift par af den arbetande classen om året förbrukade. Det är ock vigtigast att veta, emedan denna folkelass var den ojemförligt talrikaste och det företrädesvis var för den, som den nya skatten skulle blifva af betydenhet. Ordningar för statfolk lemna troligtvis temligen tillförlitlig upplysning om denna class’ spanmålsförtäring nu för tiden;[1] ty statfolks lefnads-
- ↑ En erfaren landtbrukare från en landsort (vestra Wermland), der vi förmode Allmogens åkerbruk och lefnadssätt, hvilka der på de sista 50 åren mycket förbättrats, nu äro sådane, som de i vårt lands bördigare trakter för 200 år sedan voro, har på tillfrågan om arbetsfolks spanmålsförtäring lemnat ett så upplysande svar, att vi ordagrant här införa det: ”Vid skattläggning af qvarnar här i orten, likasom vid undersökning derom, har så långt tillbaka, som jag sett sådana handlingar, och äfven i sednare åren, antagits, att för hvarje person öfverhufvud, stora och små, behöfvas om året 3 tunnor spanmål, hvaraf, efter ortens sed, 14 råg och 34 hafra. Statfolk erhöllo vid början af min bosättning (1810) 2 à 212 T:a Råg, 12 T:a Korn, 14 T:a Malt, 14 T:a Ärter och 5 T:r Hafra för man och hustru, men en här
