ket bättre lottade sjelfegaren på en ringa jordlapp. Men dessa ordningar afvika från hvarandra icke obetydligt, så i afseende på spanmålens myckenhet, beräknad i rymdmått, som på dess slag[1] Den förra olikheten beror dock ganska mycket på den sednare, och är till en stor del blott skenbar; den, t. ex. som får sin stat i hafra, behöfver nära dubbelt så många tunnor som den, hvilken får råg. I sjelfva verket är också spanmålsförtäringen i de fattigare landsorterne, hvilkas stater i allmänhet föreskrifva flere tunnor, mindre än i de bördigare. Visserligen förete staterna ändock olikhet nog. Likväl torde de lemna tillräcklig ledning för antagandet att ett gift arbetande pars spanmålsförtäring om året vexlar från 212 T:r råg och 5 T:r hafra, till 4 T:r råg och 3 T:r korn, härunder inbegripna mindre tillägg af andra sädesslag[2]. Att den icke genom det nu så allmänna
- ↑ Se Nils von Törne, Landthushållningen uti Systematisk Ordning, m. m. 3. uppl. Örebro 1825, I. del. sid. 133—135, 166; — Carl af Forsell, Statistik öfver Sverige, m. m. 3. uppl. Stockholm 1836, sid. 404. (Anmärkes, att stycket om stater, ehuru deri nämnes ”innevarande,” ”förlidet år,” dock är oförändradt från 1:a uppl. af år 1831). Vi meddele en stat från vestra Wermland: 3 T:r Råg, 5 d:o Hafra, 18 d:o Ärter, 14 d:o Rötter, 2 d:o Potates, 6 kappar Salt, 5 L℔ Sill, 1 L℔ Fläsk, 2 kannor Bränvin, (1 par skor, 20 R:dr B:co). Den har för ett barnlöst folk visat sig tillräcklig; så uttogs t. ex. 1843 af ett sådant 12 T:a Råg under staten, men 18 T:a Malt, 12 L℔ Sill, 12 T:a potates öfver densamma.
- ↑ Nu för tiden skulle alltså 1625 års qvarntull, om den utginge i spanmål enligt den af oss här ofvan (sid. 32) anställde beräkning, på ett gift par blifvit ungefär från 8 kappar råg och 8 kappar hafra till 12 kappar råg och 6 kappar korn om året; beräknas den i penningar efter ungefärliga varuvärdet skulle den blifvit 3 à 4 R:dr b:co, således 6 till 8 gånger mantalspenningarnes nuvarande belopp. — Då i Preussen 1811 förmalningsskatten förvandlades till en koppskatt (se här ofvan sid. 15) tog man blott i beräkning spanmål till brödföda
