― 7 ―
önskningar. Hon kom så väl ihåg det, fastän mer
än trettio år redan flyktat sen dess. Hon kunde
lifligt återkalla i minnet den stund, då han, hennes
skönaste hopp i lifvet, då det kallnade stoftet af den
hon högst älskat bars dit bort till den mörka boningen.
Hon kom så väl ihåg sin i början hulda
vård om den käres graf ― ― ― och huru mycket
hade ej sedan dess vexlat. Så oändligt mycket! Hon
verkligen bäfvade, då hon tänkte derpå. Hvarför
hade hon tillåtit denna omgestaltning! Var felet i
grunden hennes? Nej! Nog hade hon kämpat, nog
hade hon lidit; men ― ― ― det var nu förbi. Nu
kunde hon åter träda fram till den älskades graf; nu
skulle hon åter med djupaste kärlek omhägna denna
sista hågkomst af honom ― ― ―.
Hon sjönk ned i häftig gråt vid den dystra vården. Hon gret, som hon ej gråtit på många, många år. O att han kunde se hennes ånger! Visst skulle han förlåta hennes felsteg, visst skulle han gjuta en flägt af tröst och styrka i hennes inre.
En molnsky bredde sitt flor öfver månens bleka anlete. Hvad det blef mörkt der ute!
Öfverväldigad af sina känslor slumrade hon in.