― 8 ―
Hon drömde att det var sensommar, som i verkligheten.
De vandrade båda, han och hon, ute i
den lummiga parken och njöto af augustimånskenet.
De talade om framtida glädje och lycka. De talade
om det hem, i hvilket de en gång skulle ostörda få
arbeta för hvarandras sällhet. O, hvad han nu kände
sig stark! De bleka kinderna återfingo i en hast sin
forna friska färg och de svunna krafterna voro liksom
genom ett trollslag återställda.
Efter en läng vandring slogo de sig ned på en af sofforna der ute. Han fattade hennes hand, hon lutade sitt hufvud emot hans bröst. Hvad denna stund föreföll henne ljuf och härlig!
Så sutto de länge, länge. Natten sjönk allt mörkare och dystrare ned öfver dem, öfver träden och blommorna, ― och allt sutto de ännu qvar. Slutligen ville hon mana till uppbrott; men hennes frågor fingo ej något svar ― ― ―. Hon slog sina armar om hans hals, ― ― ― hon tryckte en varm kyss på hans läppar ― ― ― o, de voro kalla som is ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ―.
Hon vaknade troget famnande den mossbelupna grafstenen.
― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ―
