― 20 ―
En yngling vandrade händelsevis genom dalen.
Sorglös och fri i sitt sinne gick lian fram. Med sin
böjliga promenadkäpp med det böjda handtaget slog
han här och der till ett spensligt strå, som med sin
bruna tofs djerft nog höjt sig öfver sina bröder.
Strået bröts af och blef så liggande för att dö. Hvad
brydde han sig om det. Plötsligt märkte han den
lilla linnean der vid roten af den hvitstammiga björken.
Han stannade. Han hade sett många blommor,
sköna och fula, men ingen så täck som denna.
Han stod i stum beundran, betraktande den lilla blomman, som tycktes småle så ljuft. Tankfull fortsatte
han sin vandring.
Efter en tid kom han åter. Linnean smålog lika älskligt, dock vågade han ej vidröra henne. Stum och tankfull gick den glade ynglingen bort.
Och ännu en gång kom han åter. Han kände den undangömda dalen. Linnean smålog vänligt. Dock nickade han blott ett stumt farväl och gick bort.
Han kom till andra dalar, härliga, prålande, solljusa. Han såg mänga sköna blommor, dock brydde han sig ej om dem. Der funnos menniskor, som hade vackra, färgrika trädgårdar. De bjödo honom till dessa trädgårdar. Han såg der ännu flera
