― 29 ―
Kalle Petter gick i parfveltankar och grublade
öfver, huru det kunde vara möjligt att sätta hop sådan
saker som visdiktar Jeppe. Han kunde ju hitta så
vackra ord, så det kändes som någonting skulle gå
genom ryggraden, då en hörde det sjungas, såsom
visorna om „Herr Hindriks ynkeliga seglasjon i fjor“,
om „Eldens grufveliga framfart på Lillböle den andra
dennes“ och „H. Herr Tjörkherrns dödeliga frånfälle.“
Hvad var det som inte visdiktar Jeppe kunde! Han spolade ju orgorna ibland, då orgelnisten var borta, och hade så granna melodier att det tillochmed tog tårarna ur farmors torra ögon.
Far kunde aldrig förstå hvarför farmor grät i högmässan då „orgarna gick“ men det förstod Kalle Petter, ty han hade i sig något, man viste inte hvad, kanske man möjligen kunde tala om räsonansbotten.
Kalle Petter skulle ta torpstället efter fadren, var det sagdt, och erhöll goda råd i potatissättning på land och fiskafänge i sjön. Han fick veta hvar man skulle lägga näten med sunnan om våren då isen sköt, för att få sik, han fick reda på hvar aborren lekte och hvar flundran höll till. Men Kalle Petter stirrade
