― 31 ―
Herrn höll en silfverslant mellan pekfingret och
tummen.
Kalle Petter, som ej var van vid penningar, tog på sig en förnäm min, som verkligen icke klädde honom illa.
Modren blef förskräckt och generad.
Ingen kan säga hvad som i detta ögonblick genomfor den lilles själ, men doktorns-fysionomistens ansikte klarnade märkbart.
― Läs något, sade han, jag vill behålla slanten sjelf.
Tårarna stego Kallo Petter i ögonen. Af hvad orsak känner blott den, som någon gång sett sitt ädlaste mål i lifvet stämplas som tiggeri ― ― ― och detta kände Kalle Petter trots sin ungdom, trots sin enfald. Han läste ej en rad för den främmande herrn, utan sprang ut på gården och gömde sig.
Då doktorn rest, fick gossen ris af modren. Märkvärdigt, han grät icke nu, fast agan var tämligen hårdhändt.
Men dagens händelse blef en epok i Kalle Petters lif. Doktorn hade blickat in i hans lilla hjerta måtte ha funnit något sällsamt deri, eftersom och han åtog sig honom helt och hållet.
