― 35 ―
― Herre min jemine, en så’n liten guds ängel!
utropade mor Lena, och tårarna strålade i hennes
ögon mot kvällsolen.
― Menar du, det var detdär barnet, som stagvände slupen så snörligt därborta vid skäret? frågade gubben.
― Ja, vist, pappa, så menar jag.
― Ska säga att hon inte är af årets dufungar hon! Gud signe henne, vackra barn! Menar om hon styr och ställer så bra i ditt hus som i din båt, så ska ni båda en gång landa vid den andra stranden därborta lika vackert som här hos far och mor i afton. ― Så, gån in nu, så få vi riktigt språkas vid.
* * *
En solig sommarfrid utgöt sig öfver naturen och insvepte torpet med dess omgifvande jungfruligt unga grönska i en rosig slöja. Ack, hur klart, hur friskt mot stadsluften, tyckte Ruby och såg förtrollande glad ut. Hur hon sprang i kapp med kalfven i hagen så hon var riktigt röd och upphettad. Hon hade tagit de gamles hjertan med storm. Gubben Frisk kände tjugu år flytta från sina skuldror och gum-
