— 45 —
slutet fått öronen nära på döfvade af ånghvisslorna
å sågarna och de hit och dit kilande båtarna,
kom mig i sinnet, att då jag nu engång var i
restagen, göra en liten rutsch öfver till Hogland,
der jag också för några år sedan en tid bortåt
vistats, i afsigt att få inandas ren och veritabel
hafsluft, träffa några gamla bekanta samt än en
gång skåda ner i dess djupa dalar och upp till dess
höga berg, samt derifrån njuta den obeskrifligt herrliga utsigten öfver det vida fjerran blå. Jag hade
dock ej ännu bestämdt beslutat mig härför, utan
gick i diverse tankar flanerande ut efter Kotka „perspektiv“,
då jag helt oförmodadt stötte på en „tuttu
mies“ från besagde ö, lotsåldermannen, och sedan
vi hälsat hvarandra, jutelloet ja haastelleet, och han
förkunnat, att han efter någon timme vore färdig
att hissa segel och bege sig hemåt och dertill vänligen
inbjöd mig följa med sig, så vardt min ande
lefvande i mig och jag utbrast bums: purjehtikaamme,
lähtekäämme!
Sedan min vän och härbergerare härstädes — annars god- och välkänd i Kotka — stående på bryggan, trind, bredbent och gladlynt, hviftat oss sitt hjertliga farväl på den villande stråt, seglade vi
