— 47 —
Vi komma nu helt nära intill dem, stryka förbi
lotsarnes observationsstuga och skåda strax derpå
till höger byns första boningar och midt framför
oss en mindre hvitmenad stenbyggning, från början
af staten ämnad till bostad för länsmannen, men
sedan försåld och numera tillhörande ett bolag å
stället; så till venster en den vackraste, jemna sandstrand
(liiva) man kan tänka sig, med småskog i
bakgrunden; sist till höger kyrkan och byns öfrige
bostäder, mest hopade tätt invid stranden; en mindre
del af dem dock något högre upp amfiteatraliskt
höjande sig öfver hvarandra på den ifrån stranden
uppåt kuperade marken. Nu lägga vi intill lotsbryggan
(Luotsin silta), välkomnas redan dessförinnan
såsom på långt håll kände, äntra upp och nicka
vänligt åt de vanligtvis talrikt vid stranden församlade byboerna, träda derefter in till en gammal
bekant, få oss en kopp kaffe, och höra och afge
dervid nyheter och berättelser i massa.
Jag, som förr fått se mig omkring här, behöfde nu icke efter en kortare mellantid, göra mig mödan att söka upp någonting nytt, då jag i det hufvud sakliga var skäligen hemmastadd på orten ― men, törhända vill den, som icke sjelf fått skåda Hoglands
