— 51 —
nog synes det som skulle en prestfamilj med måttliga
anspråk kunna trifvas här, om icke aflägsenheten
från den öfrige verlden och de svåra, ibland
omöjliga kommunikationer med fasta landet vore.
Härifrån vandra vi åter genom byn, gå sedan norrut genom ett par små ängar och en smal skogsväg, som småningom börjar bära uppåt; sedan går det allt immerfort högre och högre tills vi stöta på en massa rullstenar (somerikko), löpande i ring rundtom den småningom afsmalnande toppen af Pohjois korkia. Huru dessa i rullstensflodens tider hafva ditkommit så högt och blifvit der lagrade så symmetriskt må herrar geologer fundera ut; sådane rullstenslager, finnas på åtskilliga ställen å ön. Säkert är, att Petersburgare och Helsingforsare otvifvelaktigt skulle önska hafva dessa stenar nära sina städer, till gagn för sina gator och sina sumppölar. När inga andra frakter stå till buds, föra ock Hogländarne på höstsommaren en och annan jalalast dylika till Petersburg, der de begärligt annammas. Härifrån knalla vi oss vidare upp och befinna oss snart pustande och något andtrutne uppe på Pohjois korkia. Vi skåda oss nu ikring der vi stå på 750 fots absolut höjd. Det omätliga hafvet omgifver
