sin eviga sång från skapelsemorgonen intill jordens aftonstund.
Den fagre Urho satt allena vid härden i sitt pörte och vände björnsteken på spettet öfver den röda kolelden. Hans bruna lockar föllo ned på den hvita mekkon med silfverspännet vid halsen och hans mörka öga blickade så förunderligt sorgset i den flammande glöden. Skogens konungs stekta bringa doftade så ljufligt. Urho hvässade sin knif mot härdens flisor och skar af steken ett rykande stycke.
— Tungt är att äta saftiga steken allena, sade han. Far är hos Tuoni, mor är der med. På Tuonis kalla härd fräser ej björnens bringa. Kall blir min härd som Tuonis, hård min stek som stenen, om jag äter den allena
Urho stod upp, tog sitt strängaspel från väggen och började sjunga, men sängen dog i hans strupe och strängaspelet tystnade suckande. Urho slungade det ifrån sig och begaf sig till loftet, påklädde sig sin hvitaste
7
