― Tag tärnan, sade Hirvi, sätt henne på de unga björnars skinn i din skrinda och drag å stad med gamman. När hon tänder elden på din härd, offra åt kärlekens jungfru, att din eld ej må slockna.
Urho tog Tähti vid handen, satte på björnfällarne sin tärna med svanehvita pannan, smultronkinderna och stjerneögonen och drog med gamman och sång å stad. Nu dog ej tonen i hans strupe, utan sången klingade vidt omkring i skogen och steg upp i den klara skyn och eko svarade med hundra tungor från skogens djup och bergens klyftor.
Tähti tände elden på härden i Urhos pörte, björnungen stektes och doftade ljufligt. Nu fla made elden klart på varma härden, steken var mjuk och saftig, och när Urho fattade strängaspelet och sjöng, klingade hans stämma så stark och härlig som de höga furornas sus i vårstormen och strängaspelet tonade så fröjdfullt, att foglarne i skogen stämde in i sången och den mäktiga forsen i fjerran spelade en bruddans.
11
