Snön betäckte marken och träden. Stjernorna gnistrade öfver skogen höga toppar. I Urhos pörte lyste härdens flamma varm och klar. Tähti satt i dess sken med ett litet barn, rödt och hvitt som bär och mjölk och insvept i björnungens skinn, slumrande i sitt sköte. Urho satt och skar pilar till sin båge och sjöng helt sakta en gammal runa för att söfva den lille.
Pörtets dörr går upp. I dörren står en främmande. Det är en ung tärna i torftig klädnad, med ett vargskinn på skuldrorna. Rimfrosten glittrar i hennes långa hår, svart som midvinternatten. Hennes ögon brinna som kärrets irrbloss. På de nakna fötterna har hon skor af näfver och en knotig staf i handen. Tyst och oanad som sorgen har hon kommit. Ingen har förnummit ljudet af hennes steg på snön utanför pörtets dörr.
― Hvem är du, hvadan kommer du och hvad vill du? sporde Urho, och Tähti blickade med fruktan i ögat på den främmande.
12
