Det var första gången Urho med sträng ton talade till Tähti under de tio månhvarf hon varit värdinna i hans gård.
Tähti var tyst. Hon stod upp, lade sitt barn på bädden och stälde fram aftonvarden men det tycktes henne som om köldens pilar från vinterqvällen der ute genomstungit hennes hjerta.
Den främmande värmde sig vid härden. Rimfrosten smälte från hennes hår och rann utför varghuden på hennes skuldror såsom gnistrande droppar, hvari eldskenet speglade sig med regnbågens färger. Hon åt och drack och satte sig sedan att gnola en främmande, vild sång, medan hennes perlehvita tänder lyste innanför de röda läpparne.
Den hemlösa tärnan slumrade i pörtet under natten och om morgonen ljöd hennes sång så djerf och munter som fjellbäckens brus. Urho hade förkunnat att hon skulle vara tjenarinna i hans gärd, men Tähti gick att mjölka sina kor så blek om kinden som nedanmånens bleka strimma, som belyste hen-
14
