nes stig i morgongryningen, och öfver hennes ögas stjernor låg ett töcken.
Dagar förgingo. En qväll i skymningen var Tähti i löftet och tog hvit ull, som hon skulle spinna till klädnad åt sitt lilla barn. Då hon steg in i pörtet stod Welho vid härden. Hennes öga brann likt dess flamma, hennes mun log. Vid hennes sida stod Urho, höll tjenarinnan omarmad och hviskade i hennes öra. Tähti talade ej ett ord. Hon gick blott fram till sitt barns bädd, lade ullen kring den lille, svepte björnskinnet kring honom, tog honom på sina armar och försvann ur pörtet. Urho och tjenarinnan hade ej sett henne.
Med barnet tryckt mot sitt hjerta, som tycktes henne bli allt kallare och kallare, allt stillare och stillare, vandrade hon genom skogen samma väg som Urho i skrindan med den hvita fålen och de sju fällarne fört henne till sitt pörte. Nu lyste ingen sol, klingade ingen sång, nu voro alla foglar ty-
15
