hjerta så kär, att hon ej kunde nämna hans skam. Hennes dödssorgsna öga såg in i faderns. Hon tryckte barnet mot sitt hjerta, steg öfver tröskeln och försvann bland vinterqvällens svarta skuggor.
I skogen är det tyst och mörkt. Endast snön kastar ett svagt ljus öfver mörkret. På obanade stigar mellan furornas stammar framglider en ensam qvinna med ett litet barn tryckt mot sitt bröst. Hennes fot sväfvar ljudlöst som en skuggas öfver snödrifvan. Längre och längre bort från fadershemmet går hennes väg, men stigen som hon vandrar, leder ej heller till Urhos dörr. Allt närmare ljuder ett mäktigt dån i nattens tystnad. Qvinnan glider framåt. Dånet blir allt väldigare. Det tyckes i sin vilda, djupa famn sluta skog och berg och skyar, allt, allt. Skogen glesnar. Qvinnan med barnet träder fram på brant stupande, snöhöljda klippor, skuggade af väldiga furor, hvilkas kronor tyckas dallra vid dånet. Ett kolsvart, jättestort vatten störtar i vild fart liksom
18
