ning, ty Persson med hustru hade logerat här i minst tre decennier och Elna, den yngsta i familjen, hade helt nyss firat sin sjuttonde födelsedag på ort och ställe,
Elna. Ja „det var en håken till tös att kunna vara rar“ plägade allmogesvennerna säga, då de ute på höslåttern eller skördeåkern fingo se henne arbeta med som ett dagverkshjon ― och då den fine grefvesonen någon gång råkade stöta på henne under sina strapatser i skog och mark, kunde också han ej låta bli att erfara en känsla af någonting ovanligt under den fina sammetsrocken.
Men af allt det der hade Elna ej den minsta aning. Hon nickade gladt åt alla vänliga ögonkast och njöt af lyckan att se sig omtyckt af hög och låg. Sin enda, odelade kärlek skänkte hon den allsmäktiga försynen der uppe och de två, som arbetade för hennes framtida väl ― far och mor ―, af någon annan visste hon ej, och aldrig hade hon heller kunnat drömma att denna till-
27
