gifvenhet kunde störas af något annat än döden.
Dock ― det går ej alltid som vi tänka och drömma, det fick också Elna med tiden erfara. Men hon kunde trösta sig med att hon ej var den första, som sett sina luftslott ramla.
Hon hade ej ännu hunnit sitt tjugonde är, då hennes hjerta redan var deladt mellan dem, som förr hade oinskränkt besittningsrätt till detsamma och den rike grefvesonen.
Visst var hon lycklig äfven nu, mången gång lyckligare än någonsin förut, men ibland i enslighetens stunder föreföll det dock henne som något af barndomens forna rena, oförfalskade tillfredsställelse nu hade flytt för något annat ― hon visste ej hvad ― och detta gjorde, att hon ej mera kände sig lika lugn, lika frimodig som förr. Och då hon tillika kom att tänka på den gränslösa skilnaden i stånd och börd mellan honom och henne, tyckte hon som en bottenlös klyfta öppnade sig mellan dem och de-
28
