Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Saknad [1].
Ej lätt jag glömmer den ljusa höjd
Med sköna taflor i perspektivet,
Der först jag njöt af min barndoms fröjd
Och ljufligt drömde om ungdomslifvet,
Der verlden tedde sig för min syn
Så ren som stjernan der ofvan skyn,
Och himlen nåddes af jordens bryn,
Af englavakter så huldt omgifvet.
Ack, sälla enfald! jag såg ej än,
Att långt vi äro från himmelen.
Med sköna taflor i perspektivet,
Der först jag njöt af min barndoms fröjd
Och ljufligt drömde om ungdomslifvet,
Der verlden tedde sig för min syn
Så ren som stjernan der ofvan skyn,
Och himlen nåddes af jordens bryn,
Af englavakter så huldt omgifvet.
Ack, sälla enfald! jag såg ej än,
Att långt vi äro från himmelen.
Men jorden var mig ju också skön,
Mitt eget hjerta så fritt från flärden!
Och friskt var sinnet och varm min bön
Mitt eget hjerta så fritt från flärden!
Och friskt var sinnet och varm min bön
- ↑ Ur afl. folkskol. I. E. Wiks efterl. papper. Meddel.
38
