och „reda upp“ dem, äta sin frukost och springa till logen.
Notfisket idkas för det mesta på senhösten, sedan skötfisket upphört; det sönderfaller i stötnot, nattnot, stornot och isnot. På försommaren drages dessutom någon gång strandnot och idnot.
Stötnoten har sitt namn af det „pulsande och stötande", som vid dess användande är det vigtigaste. Denna not är mycket kort, men ganska djup och kan „dragas“ hvar som helst: i en grund vik eller vid en brant hålstensstrand utan all „hållning“. Egentligen drages den icke heller, utan man kastar ut den i en båge från tvänne små båtar, med hvilka man sedan ror till stranden, där båtarna hopfästas med förstäfvarne, hvarefter tvänne personer börja „hala“ på de korta linorna, medan tvänne andra medels stötande söka drifva fisken in i det djupa „garnet“. Båtarna halas på detta sätt ett tu tre ut mot noten, som sålunda drages upp direkte i båtarna tämligen på samma plats,
52
