myckenhet. Det var, i följd af den nästan ständiga fingerknipan, hvilken på genuin åländska kallas „nagelsprecken“, ett förtvifladt pinsamt göra. Man blåste sig i händerna, man slog „varmhandsk“, men ingenting ville hjälpa; och sällan i lifvet känner sig en fiskare gladare, än när han vid ett sådant tillfälle fått det sista nätet utbredt till torkning, plockar fiskarna i korgen och vandrar hem.
Ett nöjsamt göra var det att om sommaren lägga abbornät i de grunda sunden och vikarna samt flundernät i de utanför liggande djupa fjärdarna. Alla ha i sommarbrådskan icke tid därmed, men den som har tillfälle därtill skaffar sig gärna på detta sätt färsk fisk för dagen, isynnerhet i strömmingslös tid. Man far t. ex. till en holme att kvista löf, lägger ut näten på vägen och „drar upp“ dem när man kommer hem.
Detta nu om fiskerisätten. Till sist ännu några ord i allmänhet.
58
