hvarje „höstskötnatt“ få ett halft tjog torskar, hvilka, stadda på strömmingsjagt, bitit sig fast i skötgarnet. I en senare tid har denna fisksort varit mycket sällsynt.
Detsamma är förhållandet äfven med „den fula, men välsmakande simpan“, som Topelius uttrycker sig. För trettio år tillbaka var den genom sin myckenhet en liten „landsplåga“ här ute. Man fick näten fulla af dessa behornade fulingar, och isynnerhet vid kall väderlek var det ett ingalunda trefligt konststycke att ta dem därifrån. „Vore ingen nöd att lägga nät och få sig något tjog sikar till vintern, om icke de fördömda simporna funnes“ sade fiskaren då. Med nattnoten kunde man få ett par mansbördor i gången; men man stjälpte de flesta i sjön tillbaka. I en senare tid voro simporna nästan totalt försvunna. Efter många år kommo de igen, men vida måttligare.
Likasom en del fisksorter sålunda ha sina vissa tider, så ha andra sina delvis mycket skarpt begränsade platser. Så får
60
