sig vuxen att leda en hel verld, om det blott funnits ett universalblad. Han var så laddad, att man kunnat vänta att få se gnistor springa ur knogarna på honom; kanhända ur hufvudet till och med. En stund satt han och bet i pennskaftet, alldeles öfverhaglad af idéer, obeslutsam med hvilken han skulle börja. Det förargade honom, att han i denna stund hade att göra med ett konservativt blad. Hade han helst fått följa nya skrifsättet!
Dock, det var icke tid att tänka på reformer i den vägen. Han måste börja nu. Med ledaren eller notiserna? Dessa sistnämnda blefve det väl bäst att redigera med saxen, ty han var som sagdt helt ensam om att uppduka den literära frukosten för följande morgon. I recensionerna skulle han hufvudsakligast blixtra ändå, ty han hade ofta haft den glädjen att höra, att han var giftig. Och så skulle han klippa till med anekdoter i långa banor, ty han var en stor vizare. Han visste dessutom, att det fins
68
