Sibirien till hans hemmavarande fränder och vänner: »Jag önskar en god hälg och glade Juledagar» o. s. v., i hvars fortsättning det heter »at lilla klubban må Med blåa stöter kring the druckna hufwun gå».[1] Moman omnämner ock 1750 »juleklubben» i den sedermera ofta återgifna minnesvers öfver jullekar, som i hans disputation första gången föreligger i tryck. Sedermera omtalas julklubban af Arndt, hvilken tyckes hafva haft tillfälle att själf se henne användas. Han skildrar seden sålunda: »Auch die Julkeule (Julklubba) war vormals wichtig. Diese Keule ward an einem Bande über dem Tische befestigt und musste irgendwohin gespielt werden, um über den Trunk zu entscheiden. Wer auf unsern Universitäten den sogenannten Pabst gespielt hat, versteht hier sogleich die Art der Entscheidung: gegen wen sie sick wendete, an dem war der Trunk».[2] Vid tiden för Arndts besök i Sverige synes således seden med julklubban hafva blifvit till ett upptåg motsvarigt senare tids bekanta samkvämsbruk »att slänga slefven», d. v. s. svänga den i bålen liggande slefven för att efter slefskaftets riktning, när slefven stannat, bestämma, hvems tur det är att taga in till nyes, hålla tal, sjunga en sång, berätta en historia eller dylikt. Vid sidan af denna nyare användning har emellertid seden med julklubban bibehållit sig till inpå 1800-talet i en form, som i hufvudsak öfverensstämmer med Rudbecks framställning men i ett eller annat möjligen t. o. m. företer ett åldrigare och ursprungligare drag än denna. I norra Västmanland tillgick nämligen enligt Dybeck[3] ännu vid slutet af 1820-talet leken med »jule-klubban» sålunda. »Ett rep fästes i taket, och vid nedre ändan af repet, på föga afstånd från golfvet, en trädklubba. En man lägger sig på rygg å golfvet, så att bröstet är under klubban. En skål med dricksle sättes honom i hand. Det tillhör nu den liggande, att med den tomma handen sätta den öfverhängande klubban i sådan rörelse, att hon, medan han dricker, svänger
- ↑ Sånger af en svensk fånge i Simbirsk utg. af M. Weibull, s. 42, i Bidrag till det Carolinska tidehvarfvets vittra litteratur, Lund 1868.
- ↑ E. M. Arndt, Erinnerungen aus Schweden, Berlin 1818, s. 366 (oriktigt 365). Jfr härmed E. M. Arndt, Julfesten, Fahlun 1820, s. 26.
- ↑ R. Dybeck, Runa, 1844, Stockholm 1844—46, s. 123.