«Qvinna,» talade strax allvarligt den ädle Majoren,
«Svärma ej, fångar nämnas ju ej, kringränning ej heller;
Tagen i flanken, står det, och hårdt anfäktad i fronten,
Miste han folk, men slog sig igenom och räddade äran.
Minska ej julens trefnad och skräm ej glädjen i afton,
Året äger ändå tillräckliga dagar för sorgen.»
Men med en bitter suck genmälte den åldriga makan:
«Ville du, kunde du skåda vår fröjd, om du såge oss glädjas,
Såge oss leka i qväll lättsinnigt och glömma att Adolf
Kämpar i dödens armar kanske, förmultnar i stoftet,
Eller ock firar, förblödd, i Turkarnes boja, sin julqväll?»
Högljudt klagande spratt från sin plats den unga kaptenskan,
Gömde i modrens öppnade famn sitt tårade anlet,
Sökande tröst, men hårdt nedstötte den ädle Majoren
Glaset och reste sig opp. Klart lyste hans öga, och högre
Sida:Julqvällen - tre sånger.djvu/12
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
16
