Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
19
Smeka hon velat hans hvitnade lock, bortkyssa hans pannas
Skuggande moln, om störa hon vågat den åldriges vrede.
Nu blott stilla hon smög till klaveret och väckte med lätta,
Dröjande fingrar en ton och en annan att sakta förklinga.
Småningom dock höjde sig klangen, i rikare vexling
Fyllde sig takterna re’n, och en sång, af den åldrige älskad,
Ljöd till strängarna klart från den sextonårigas läppar.
När från hans ungdoms tid de i vänligt minne behållna,
Krigiska orden nådde på nytt hans öra i sången,
Tömde han glaset och bragte i vaggning åter sin gungstol.
Harmen lemnade rum i hans hjerta för tonernas välde,
Tankar på tider som flytt uppvaknade; gladare känslor
Fyllde hans barm, och man hörde omsider hans väldiga stämma
